Under hela min uppväxt har jag mobbats svårt

Har själv mobbats sedan 3:e klass och hela vägen genom gymnasiet.
Det var grymt och som sedan satt sina djupa spår hos mig. Jag vågar inte tro på människor. Har några få men riktiga vänner som jag umgås med. Jag blev aldrig bjuden på några kalas och tills slut brydde jag mig inte. Anledningen till att jag mobbades är att mina föräldrar var gamla när dem fick mig och att jag var överviktig. Min pappa var 50 år och mamma 40 år. Numera är det ju modernt att få barn när man är äldre. Varenda skoldag var ett helvete med mobbing och kändes som tortyr för mig. Ingen som ville ha med en att göra, fula ord, sönderrivna jackor, bortkastade skor. Det är många gånger jag har fått gå hem ifrån skolan barfota för att de hade kastar bort mina skor och det var inte kul mitt i vintern.
Vid 22 års ålder flydde jag bort från denna stad och var borta därifrån i över 20 år. Då hände något som gjorde att jag var tvungen att flytta hem igen. Jag blev ännu mera inbunden för jag vågade inte gå ut för mötte jag några av plågoandarna under skoltiden och som kände igen mig. Så började helvetet igen med påhopp om dem såg mig verbalt och dem orden jag fick höra skriver jag inte. Då var dem vuxna och hade inte förändrats. Under alla mina år så har min man varit mitt stora stöd och till slut fick han nog och sade nu flyttar vi tillbaka till vår gamla stad där vi bott innan. Det var så skönt när vi hade flyttat och då kändes det som att komma hem. Ronneby som jag bodde i som barn blir aldrig hemma för mig utan det är Karlskrona som är min stad. Sakta börjar det hemska jag varit med om i Ronneby som barn försvinna igen och jag börjar må bra igen. Så gott som jag kan med sviterna efter hjärtinfarkten. Men denna känsla av att vara en sopa som inte är värd något kommer nog aldrig att försvinna utan alltid finnas i bakhuvudet. Som man blir behandlad och hör som barn det hänger med hela livet om man blir mobbad som barn. Det har gjort så på mig.